Uppväxt

Jag föddes i Sandviken 1945. Mina första sju år tillbringade jag några kilometer söder om själva tätorten, närmare bestämt vid Hedåsen, där min pappa var trädgårdsmästare vid disponentbostaden.

När jag föddes var Karl Fredrik Göransson VD och bruksdisponent vid Sandvikens Jernverk. Han var sonson till Göran Fredrik Göransson som 1862 grundade Jernverket och därmed också Sandviken. Karl Fredrik var den siste i släkten Göransson som direkt styrde över järnverket. Han var bruksdisponent mellan 1920 och 1948 och styrelseordförande fram till 1959.

Det råder inget tvivel om att dynastin Göransson styrde över både samhället och bruket. Det framgår av skrifter som har publicerats om Sandviken, företaget och släkten. Omständigheten att det inte fanns något i det blivande samhället Sandviken när det grundades 1862 innebar att allt måste byggas upp. Det fanns inga människor, inga hus och inga vägar. Det fanns en järnväg som gick förbi för transport av koppar från Falun till hamnen i Gävle och som naturligtvis var viktig för transport även av järnprodukter. Det fanns också ett vattendrag och en sjö av betydelse för järnhanteringen. Vid sjön fanns det en sandig vik.

Arbetskraft rekryterades från omgivande samhällen, bostäder byggdes, skolor ordnades liksom sjukvård. Förnödenhetsförsörjning organiserades och sociala aktiviteter anordnades. I en bok utgiven 2012 med titeln Karl Fredrik Göransson, Sandvikens Jernverk, Sandvik och idrotten skriver författaren Kaj Annebrant på följande sätt om grundarens sätt att se på samhället (sid., 9):

“Göran Fredrik Göransson delar in dygnet i tre delar, en för arbete, en annan för vila och avkoppling samt en tredje för hem och fritid. Han vill också att järnverkets anställda betalades hyggligt, har bra bostäder med egen ingång och del i trädgårdstäppa samt utrymme för hushållsgris och grönsaksland. Då kan järnverket både rekrytera och behålla kvalificerad arbetskraft.”

Här visar författaren på vad som var viktigt för grundaren av Sandviken och dess järnverk. I boken, som ju framför allt handlar om grundarens sonson Karl Fredrik,säger Annebrant att Karl Fredriks synsätt i mångt och mycket byggde vidare på den bruksanda som hans farfar och far hade utvecklat. I denna bruksanda ingick ”att få en lugn, duglig och produktiv arbetarstam”. För att kunna skapa detta var strategin att ”vara generös med sociala förmåner till de anställda och deras familjer”, skriver Annabrant (sid., 82). Vidare säger författaren att Karl Fredriks far Anders Henrik Göransson ofta promenerade i samhället för att syna hur det utvecklades medan Karl Fredriks engagemang framför allt gällde idrott och då speciellt lagidrott. Lagidrott ansågs nämligen skapa bra laganda även i arbetet. Dessutom ansågs idrott i allmänhet vara en positiv motvikt till det som Annebrant citerar som ”den socialistiska pesten” som kom från Tyskland och spreds norrut. De tre generationerna Göransson ansågs ha varit oroliga då de tvingades ”ta strid mot socialistiska vältaliga agitatorer i Sandviken i slutet på 1800-talet” (Annebrant, sid., 9).  Den bild som målas i den här boken ger uttryck för en syn på idrott som ett opium för folket.

Karl Fredrik Göransson grundade två idrottsanläggningar i Sandviken; en som invigdes 1924 och som från början hette Sandvikens idrottsplats och som 1939-1940 kom att döpas om till Norra Idrotsplatsen då den andra anläggningen, Jernvallen, invigdes. Vid den senare tillbringade jag mycket tid från 1953 då min mor, min syster och jag flyttade från Hedåsen till Hantverkarbacken som ligger alldeles söder om Jernvallen. Jag spelade fotboll sommartid och handboll vintertid och jag tittade på allehanda idrottsaktiviteter, bland annat allsvensk fotboll och VM-fotboll.

Det är klart att sandviksmiljön och bruksandan präglade mig. Jag minns hur det mesta i Sandviken utgick från järnverket och livet där. Den sociala ordning som fanns i järnverket återspeglades i samhället. När det var skiftbyte kl. 6, 14 och 22 gick det knappast att ta sig fram på vägarna till och från verket, då en stor del av innevånarna cyklade mellan järnverket och sina bostäder. När det var den 1 maj demonstrerade arbetarna mangrant, men däremellan var det inte så mycket spänningar mellan arbetsgivare och arbetstagare, som jag märkte eller hörde talas om i alla fall.

Jag såg och upplevde de klassförhållanden som ingick i brukssamhället. Ett av de starkaste minnena har jag från 1958 då jag hade ansökt om att komma in i realskolan. Vi som var födda 1945 var så många att det startades en ny realskola vid sidan om det läroverk som fanns. När det anslogs vilka som hade kommit in på realskolan på läroverket fanns inte mitt namn med. Det fanns med bland dem som var antagna till den nya realskolan. Jag minns att det föll en tår på min kind när jag såg det. Min två år äldre syster gick ju på läroverket. När vi som hamnade på den nya realskolan ställde oss frågan hur det kom sig att det var just vi som hamnade där så konstaterade vi att ingen av oss hade en pappa som stod som ingenjör eller direktör i telefonkatalogen. Vi var barn vars föräldrar var arbetare eller lägre tjänstemän eller barn som bodde i mindre orter utanför Sandvikens tätort.

Att jag läste vidare på realskola och gymnasium har två förklaringar. Den första handlar om min mor som blev ensamstående 1952 då min far dog i en olyckshändelse och som därefter såg som sin viktigaste uppgift att hennes båda barn skulle få göra det som hon inte fick när hon var ung, nämligen att fortsätta utbilda sig efter den obligatoriska folkskolan. När min två år äldre syster kom hem och berättade att hon hade en lärare som tyckte att hon skulle läsa vidare så var det självklart för vår mamma att säga ja. På så sätt banade min mor och min syster vägen för mig. Den andra förklaringen har att göra med att jag via idrotten kom att lära känna kamrater som kom från en samhällsklass där det var självklart att läsa vidare.

På så sätt såg jag möjligheter.

Läs även