När jag nu – sommaren 2015 – precis har avslutat ett femårigt forskningsprojekt och publicerar resultaten på ett traditionellt sätt i en bok¹ har jag sedan en tid funderat på hur jag skall fortsätta skriva om samhällsfrågor. Titeln på min senaste bok sammanfattar ganska bra mina intressen.² Mina funderingar grundas också på att jag sedan våren 2012 är pensionär samtidigt som jag åtar mig en del uppdrag och fortfarande har en anknytning till Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, där jag har varit verksam de senaste åren. Som pensionär är jag fri att intressera mig för vad jag vill och jag kan också åta mig de uppdrag jag vill. I sammanhanget vill jag nämna att jag hade stor frihet även som anställd vid universitetet.

Efter visst funderande har jag kommit fram till att jag vill börja blogga och då av tre skäl. Då slipper jag bekymmer med finansiering av publicerat material. En blogg har för det andra också fördelen att inte vara sorterad utifrån discipliner, vilket många gånger är fallet med vetenskapliga skrifter. Jag har i mitt arbete ofta rört mig över vetenskapliga gränser. Om jag skall kategorisera mitt intresse i disciplinära termer så har jag framför allt hämtat inspiration från företagsekonomi och statsvetenskap. Jag har också intresserat mig för pedagogik och sociologi. Framför allt har jag använt mig av organisationsteoretiska teorier och begrepp hämtade från företagsekonomi.

I en blogg kan jag alltså fortsätta röra mig över ämnesdiscipliner. Jag kan för det tredje förhoppningsvis också nå flera grupper av samhällsintresserade personer; sådana som är verksamma inom akademin, i samhälleliga organisationer eller i största allmänhet är intresserade av samhällsfrågor. Under den tid som jag har verkat som forskare har jag bejakat och försökt stimulera möten mellan forskning och praktik utifrån en insikt om att det finns kunskap i de båda världarna och att det är angeläget att världarna möts och interagerar.

Jag har ibland mötts av frågan ”För vem skriver du?” när jag har lagt fram texter på akademiska seminarier. Ibland har jag också fått rådet att bestämma mig för om jag vänder mig till vetenskapssamhället eller det som ibland kallas för det omgivande samhället. Jag tycker att det är viktigt att det publiceras vetenskapliga arbeten enbart för vetenskapssamhället. Det är viktigt för teoriutveckling och för undervisning. Jag har själv skrivit artiklar avsedda för bruk i vetenskaplig miljö. Jag har också skrivit böcker och rapporter som har präglats i akademin med hjälp av kritisk granskning samtidigt som ambitionen med dem har varit att nå människor både i den akademiska världen och utanför den. Sådana texter har sällan kommit till användning som kurslitteratur, men de har använts av uppsatsskrivande studenter liksom i forskningsprojekt. Jag vet också att de har lästs av människor verksamma i andra sammanhang än akademiska, bland annat sådana som arbetar med ledningsfrågor i kommuner.

Mina tankar att blogga handlar alltså mycket om att ta tillvara de friheter som jag har som pensionär, att fortsätta röra mig över disciplinära gränser liksom över gränser mellan forskning och praktik samt att jag inte behöver tänka på finansiering av det jag vill nå ut med i skrift.

När jag hade tänkt de här tankarna fick jag syn en doktorsavhandling om bloggande och framför allt då i forskningssammanhang.³ Avhandlingen handlar om hur forskare använder bloggar för vetenskaplig kommunikation. Det kan då vara intressant att jämföra mina tankar med det som sägs i denna avhandling, tänkte jag när jag började läsa avhandlingen. Den publicerades 2010 och bygger på intervjuer och annat empiriskt material insamlat för drygt fem år sedan. Det är några år sedan och jag noterar att författaren i sin avslutning säger att webben, sociala medier liksom användningen av dessa rör sig ständigt, vilket gör att avhandlingen ger en ögonblicksbild. Likväl vill jag sammanfatta och reflektera över avhandlingens fem slutsatser såsom de återges på sidorna 86 till 89 i avhandlingen.

Den första slutsatsen är att forskarbloggandet inte i första hand tycks vara en social interaktion. Drivkraften att blogga verkar alltså inte främst vara att skapa dialog. Det som driver bloggandet är i stället en vilja att skriva ”i en form som upplevs som fri från regler och struktur” vilket skapar ett kreativt rum där nya idéer kan växa fram. Denna tanke om frihet från etablerade publiceringsformer är intressant och något som tilltalar mig. Samtidigt ställer den krav på forskaren att själv stå för att det som skrivs uppfyller vetenskapliga krav. Det finns ju inget ”peer review”– förfarande såsom fallet i allmänhet är i vetenskapliga tidskrifter.

Den andra slutsatsen är att forskarbloggar ses som en ny genre situerad i forskares särskilda kontext. Med detta menas att forskarbloggar precis som andra genrer har bestämda formkrav, såsom exempelvis fallet är för vetenskapliga artiklar. Genren forskarblogg kännetecknas då av att ha funktioner som ”att sprida olika innehåll, uttrycka åsikter, vara en plats att skriva fritt, hålla sig à jour, men också att komma ihåg, interagera och skapa långvariga relationer”. Hur funktionerna tarsig uttryck styrs till viss del av den teknik som bloggtjänsterna tillhandahåller, men framför allt av den enskilde forskaren själv. De här funktionerna skiljer sig från det traditionella sättet att kommunicera i vetenskapligta sammanhang. I de senare uttrycks i allmänhet inte åsikter. Det är i allmänhet inte tillåtet att skriva fritt.

Den tredje slutsatsen är att forskarbloggar fyller flera kommunikativa syften och att det traditionella målgruppstänkandet ställs åt sidan. Denna slutsats handlar om att begreppet vetenskaplig kommunikation kan breddas via bloggande. I avhandlingen görs iakttagelser om att bloggen kan användas som ett ”dynamiskt kommunikationssätt där man kan välja målgrupp just för stunden”. Författaren säger att ”forskarbloggarna kan ses som en intermediär mellan fyra arenor, bestående av forskningsfältet, samhället, universitetet och en personlig arena”. Att så verkar kunna ske är intressant och stimulerar mig till att tänka i liknande banor.

Den fjärde slutsatsen är att forskarbloggar förenar informell och formell kommunikation. Genom forskarbloggande blir det inte lika betydelsefullt att dela upp vetenskaplig kommunikation i en formell och en informell del, säger författaren. Den informella kommunikation som tidigare har ägt rum vid kaffepauser, möten vid konferenser och liknande kan göras tillgängligt i en blogg. Forskarbloggen blir på så sätt en ny typ av bidrag till vetenskaplig kommunikation.

Den femte slutsatsen är att forskarbloggar kan möjliggöra en ny form av kunskapsproduktion. Gränsdragningen mellan forskarsamhället och övriga samhället blir inte blir lika distinkt som det har förutsatts vanligtvis vid traditionell kommunikation mellan vetenskap och omgivande samhälle. Distinktionen mellan populärvetenskap och vetenskap blir därmed mindre viktig. Detta är en slutsats som jag ser som mycket spännande.

Bloggandet har en möjlighet till interaktion mellan forskaren som expert och allmänheten, säger författaren vidare i sina avslutande kommentarer. Hon säger också följande när hon refererar till de forskare hon har intervjuat: ”För att blogga måste man tycka om att skriva, men också att synas”. Det förstnämnda gör även jag. Fram till nu har jag avstått från att synas på sociala medier, via Facebook, Instagram och andra medier. Framtiden får utvisa vad jag kommer att tycka om att visa upp mig och mina tankar via bloggande. Hur som helst har mitt läsande av denna avhandling lärt mig en hel del och även inspirerat mig till eget bloggande.

Noter

¹ Boken heter Kommunledning, lokal politik och demokrati och är utgiven på förlaget Nya Doxa.
²På min www.ledarkonsult.se/biografi Framgår vad jag har ägnat mig åt och publicerat.
³Avhandlingen heter Forskarbloggar – vetenskaplig kommunikation och kunskapsproduktion i bloggosfären. Den är skriven av Sara Kjellberg och framlags vid Lunds universitet 2010.