Politik som spel

Häromdagen, den 21 september 2016, landade Tidningen VI (nr 11, oktober 2016) i vår brevlåda. Som vanligt skummade jag först innehållet i stort och sedan läste jag Sofia Wadensjö Karéns välkomstord. I sin text sa hon sig ha fått hjälp att uttrycka ”saker som man har på känn” men inte har analyserat djupare.

Det hon inte sa sig ha analyserat närmare och även känt obehag inför var för det första den politiska rapporteringen som numera mer handlar om betygsättning ”på längden och tvären gällande allt från debattinsatser till kläder och lösryckta citat” än om att ge plats för politikerna att få resonera, diskutera och utveckla sina ideologiska tankegångar. För det andra hade hon funderat över ”politikernas extrema lyhördhet gentemot det som kallas opinionen” och konstaterade att det fanns ”en tid då den ängsliga jakten på opinionssiffror aldrig fick tränga sig först”. Vidare skrev Sofia Wadensjö Karén att ”vi törstar i dag efter den passionerade politikern som hämtar kraft ur sin inre övertygelse och talar utan att snegla mot opinionen; efter den sökande politikern som öppet vågar resonera kring frågors komplexitet; efter den inlyssnande politikern som seriöst beaktar vad motståndaren säger, och kanske till och med ändrar sig efter en högklassig debatt”.

Efter att på detta sätt ha beskrivit sina funderingar kom Sofia Wadensjö Karén (refererande till journalistikprofessorn Jesper Strömbäck) fram till att orsaken till massmedias sätt att rapportera om politik och till politikens sätt att bry sig om opinioner är att journalistiken gestaltar ”politik som ett spel”. Detta minskar förtroendet för både politiken och journalistiken liksom för politikintresset i allmänhet.

Att se saker och ting i samhället som spel är populärt liksom att tävla i många sammanhang. Jag konstaterar också att många politiker har blivit alltmer ”mediatränade” och därmed obenägna att svara på ställda frågor. De anstränger sig i stället för att få ur sig i förväg formulerade ord om de budskap de vill framföra för att vinna opinion. Sammantaget innebär detta att journalisters intervjuer med politiker många gånger gestaltas som ett spel om makten över vad intervjuer skall handla om. Det är många gånger ett tråkigt spel som visas upp.

Den ordning som har etablerats där massmedia och därmed stora delar av allmänheten talar om politik i termer av opinionslägen ser jag som ett uttryck för att betrakta politik som ett spel eller med andra ord tävling om makt. I spelet är de politiska partierna och deras företrädare spelare som tävlar om väljarnas röster. Opinionsmätningar görs regelbundet och ges stor uppmärksamhet. Den opinionsmätning, som gjordes 9-19 september 2016 och också beställdes av Dagens Nyheter, kommenterades den 22 september 2016 i DN under rubriken: ”Moderaterna har svårt att ta väljare från SD”. Bakom den här typen av ordval anar jag en syn på politik som ett spel och då i första hand om makt baserad på andel anhängare.

Politik som att vilja något

När jag läste Sofia Wadensjö Karéns text om att det är brist på passionerade politiker blev jag påmind om det samtal som återgavs i Söndagsintervjun på Sveriges Radio P1 den 11 september, ett samtal i vilket Håkan Juholt bland annat berättade om den granskning av allt mellan himmel och jord som han blev utsatt för och som så småningom ledde till att han kröp ner under sitt täcke i fosterställning och försökte gömma sig för massmedia. Han berättade också hur han försökte och alltjämt försöker vara en politisk varelse som resonerar ideologiskt med ett prövande anslag, men att detta tolkas som otydlighet. Håkan Juholt är kanske den politikertyp som flera av oss törstar efter, men som inte passar in i den dominerande föreställningen om starka, tydliga och handlingskraftiga politiker.

En annan politiker som många betraktar som passionerad var Olof Palme. 1968 kom han ut med en bok med titeln Politik är att vilja, som på den tiden fick stor uppmärksamhet. Jag läste den inte när den var färsk utan först nyligen. Jag fann då att boken bland annat innehåller ett tal som han höll vid SSU:s kongressfest den 12 maj 1964 i Blå Hallen¹. Han inledde sitt tal med att säga: ”Politik – kamrater – det är att vilja något.” I sitt tal argumenterade Olof Palme för att politik handlar både om vilja och om ”något”. Med det senare menade han förändringens inriktning och mål. Jag läser det han sa som att båda viljan och ”något” är viktiga och dessutom beroende av varandra. Utan lockande visioner är det svårt att mobilisera vilja. Utan vilja blir visioner inte realiserade.

I sitt tal pratade Olof Palme mycket om visioner mot bakgrund av att han sa sig ofta ha hört att ideologierna var döda vilket han själv inte ansåg. Det är tankar som inte bara förekom för femtio år sedan då Olof Palme höll en rad föreläsningar för unga socialdemokrater i SSU-sammanhang. Jag har upplevt dem och jag har läst att andra också betraktar tillvaron på detta sätt. För drygt femton år sedan spanade Zygmunt Bauman i boken På spaning efter politiken (1999) efter visioner och konstaterade att marknadstänkande hade tagit över politiska tänkande.

I Sverige har det under flera år talats om att vi lever i en avpolitiserad tid och att politiskt beslutsfattande bör ”omfatta en så liten del av samhället som möjligt”. Så uttrycker sig Ulf Bjereld och Marie Demker i boken Den nödvändiga politiken (2011). Ett uttryck för avpolitiseringen är att det i många sammanhang talas mer om regeringsförmåga än om idéer om hur samhället skall utvecklas. Det gör både politiker och kommenterande journalister.

Politik som konfliktlinjer

Det talas också om politik som något konfliktfyllt. Historiskt har konflikter grupperats efter skalor eller sociala skiljelinjer. Vänster-/högerskalan är ett sätt att tala om detta. Flertalet av våra partier befinner sig på den skalan. Det finns flera sociala skiljelinjer och jag skall referera några med hjälp av en artikel av statsvetarprofessorn Marie Demker².

Vänster-/högerskalan är den mest centrala skiljelinjen i svensk politik och i det svenska partisystemet, säger Marie Demker. Den handlar i grunden om konflikter mellan arbete och kapital och härstammar från den industriella revolutionen i Europa i början på 1920-talet. Konflikter har främst kommit till uttryck i politiska sakfrågor om skatter, välfärdens omfattning och organisering samt villkoren på arbetsmarknaden. Eftersom skiljelinjen är så stark i svensk politik har nästan alla partier tvingats positionera sig i relation till den. Miljöpartiet och Kristdemokraterna ville till en början inte underkasta sig vänster-höger-skalan.

De ansåg sig stå utanför den. Med tidens gång har de dock tvingats hitta en plats mellan vänster och höger för att bli relevanta för väljare. Noterbart är att endast Moderaterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har sitt ursprung i konflikten mellan arbete och kapitel. Detta gör att det är lätt att förstå att övriga partier ibland kan uppfattas inta en diffus position på denna skala. Hur som helst så intar denna skiljelinje en stark position när det talas om politik i vårt land. Detta gäller när såväl partiföreträdare, som massmedia och allmänhet talar om politik.

En annan skiljelinje med rötter i den industriella revolutionen är den mellan stad och land. Det är en skiljelinje som enligt Marie Demker har störst styrka i de nordeuropeiska länderna och särskilt i Norden. De nordiska länderna utmärker sig med att i sina partisystem ha haft ett tydligt bonde- eller landsbygdsparti. Enligt mitt förmenade har den här skiljelinjen tappat i styrka i det partipolitiska systemet i Sverige. Däremot har det uppstått diskussioner i massmedia och bland allmänheten till följd av den starka urbanisering som har ägt rum sedan ett par decennier och som i nu rådande högkonjunktionstider har kommit till uttryck i dels brist på arbetskraft på landsbygden, dels brist på service av olika slag.

En konfliktlinje som jag tycker mig se dyker upp mer och mer handlar om kyrka-stat. Det är en skiljelinje som handlar om uppfattningar om huruvida och på vilket sätt som kyrka eller stat skall ha makten över samhällslivet. Skiljelinjen kommer till uttryck i frågor om skolväsende, bibliotek, universitet och andra kulturfrågor. I Sverige är inte den här skiljelinjen särskilt stark som grund för vårt partisystem. Två partier – Kristdemokraterna och Liberalerna – har sina rötter i den, enligt Marie Demker. Sverige har en tradition som ett sekulariserat samhälle samtidigt som kyrka (och då den protestantiska kyrkan) och stat har hängt samman. I den alltmer globaliserade världen har det börjat uppträda uppfattningar om att delar av samhällslivet skall byggas på religiös grund. Det tror jag ha blivit något som vi får vänja oss vid. Hittills har detta framför allt kommit till uttryck i skilda uppfattningar om religiösa friskolor.

En annan skiljelinje är den mellan centrum och periferi, vilken främst återfinns i europeiska länder som enats genom erövringskrig, men det är också en skiljelinje som fått ökad betydelse tack vare den europeiska integrationen. Det talas inte så mycket om denna skiljelinje i Sverige. Då och då poppar det upp kommundelar som vill bilda egna kommuner utifrån en utgångspunkt att de upplever sig som perifera. Den här skiljelinjen kan också förstås som en fråga om på vilka grunder som nationer och kommuner skall byggas. Skottland, Katalonien och Flandern är territorier där det finns politiska partier som kräver egen autonomi. I Sverige syns inte denna skiljelinje i partisystemet, men partierna har väldigt olika fäste bland väljare i olika delar av vårt land, säger Marie Demker. I sin artikel diskuterar Marie Demker två skiljelinjer som inte har sina rötter i industrisamhällets etablerande och inte heller på vilka grunder som nationer skall byggas. Den ena skiljelinjen kallar hon för skiljelinjen kunskap-marknad och den handlar om vad som skall ligga till grund för politiska beslut och vilka intressen som skall vara överordnade andra.

Skiljelinjen nationellt-transnationellt kan komma till uttryck i frågor som rör nationalstatens beslutsmakt i relation till europeiska unionen, FN-organ eller transnationella överenskommelser. Typiska sakfrågor för denna skiljelinje är migrationsfrågor, mänskliga rättigheter och utbildningsfrågor. Det är tidigt att bedöma om dessa båda skiljelinjer kommer att påverka etablerande av politiska partier och därmed det partisystemet i vårt land, säger Marie Demker.

För egen del tycker jag mig ha sett att skiljelinjen nationellt-transnationellt alltmer har kommit att bli föremål för konflikter.

Slutfundering

I den här texten har jag diskuterat hur politik framställs i massmedia och i den allmänna debatten. Jag har diskuterat frågan i tre avseenden; som ett spel och då främst om makt, som ideologisk vilja och som konfliktlinjer av olika slag. Många samhällsbetraktare verkar anse att politik främst framställs som spel och som konflikter efter vänster-/högerskalan, medan det är brist på ideologier och ideologisk vilja.

Hur kommer det sig? Jag tror att det finns flera förklaringar till att politik betraktas som spel. En är samspelet mellan journalistik och politik, ett samspel som kan betraktas som en kamp om vad som skall sägas. I denna kamp anstränger sig journalister att få svar på sina frågor samtidigt som politiker kämpar för att få ut sina budskap.

En annan förklaring är den ”tävlingshysteri” som jag tycker råder inte bara i vårt land utan i stort. I alltfler nöjesprogram på TV finns det tävlingsinslag. Inte bara de som medverkar i programmen tävlar, det kan också TV-tittarna göra. I denna anda tävlas det också om politik och mellan politiker. ”Vem vann”, är den fråga som diskuteras mycket vid politiska dueller inför val.

Vänster-/högerskalans dominans ser jag som utslag av blockpolitikens institutionalisering. På nationell nivå skall det mycket till innan det blir en regeringsbildning över blockgränserna. På kommunal nivå går det bra. Bristen på ideologier ser jag som ett utslag för ett rådande ideal som handlar om att samhället premierar snabba lösningar och hårda tag. Personer som är reflekterande, nyanserade och som kan problematisera är inte så efterfrågade.

 

Noter

¹ Talet finns också tillgängligt på arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och då i original

² Marie Demker behandlar i kapitlet Sociala skiljelinjer och partisystem i antologin Partier och partisystem (Hagevi [red.], 2016) begrepp relaterade till politiska konfliktlinjer. Hon använder därvid den så kallade sociala skiljemodellen i syfte att diskutera vad som kan påverka partisystem. I den modellen används uttrycket sociala skiljelinjer. I sin artikel används begrepp om sociala skiljelinjer framför allt för att diskutera partisystem. Jag använder begreppen för att diskutera hur vi samtalar om politik.