På sistone har jag funderar på relationen mellan forskaren som aktör och den/de miljöer som vederbörande rör sig i. Det har jag gjort framför allt utifrån den så kallade KI-affären där jag tycker att debatten har varit sammanhangslös och i stort sett bara handlat om att det behövs mer etik och kontroll.¹

Hur kan denna relation förstås begreppsmässigt? Det handlar denna text om och jag väljer att diskutera forskaraktören i identitetstermer och miljön som forskningshemvist.

Forskaridentitet

I mitt arbete med frågor om organisering och ledarskap har jag ofta mött föreställningar om identitet; såväl på organisationsnivå som på individuell aktörsnivå. På organisationsnivå har jag kommit i kontakt med idéer om hur offentliga organisationer har velat framställa sig som marknadsmässiga aktörer. På individnivå har jag stött på problematiken med att etablera chefsidentiteter bland personer med stark yrkesidentitet. Ett exempel på det senare stötte jag på när jag för cirka tjugo år sedan arbetade med ledarskapsutbildning för klinikchefer inom en tandvårdsorganisation. Klinikchefer utgjordes på den tiden framför allt av tandläkare. Jag minns att jag frågade personer som arbetade som klinikchefer hur de presenterade sig yrkesmässigt för obekanta människor. Svaret var i stort sett alltid att de presenterade sig som tandläkare. Det uppfattade jag som att identiteten tandläkare var starkare än identiteten klinikchef.

Begreppet identitet förstår jag som just hur man som organisation eller individ vill bli uppfattad i sitt sociala sammanhang. Jag ser alltså identitet som något som konstrueras kontinuerligt i samspel/samverkan med omgivningen. Detta sker då i regi av identitetsinnehavaren själv. Hur en organisation eller individ uppfattas av sin omgivning är något annat. Det benämns ibland som image.²

Med yrkesidentitet menar jag identitet relaterat till arbete. Det finns exempel på hur olika yrkesgrupper har velat byta identitet och även benämning, exempelvis från städare till lokalvårdare. Sådana förändringar kan bottna i fackliga ambitioner att förändra innehåll i yrken och med detta förknippade status- och lönemässiga förhållanden.

När jag har mött forskare i akademiska sammanhang och hört dem presentera sig i identitetstermer så är mitt sammanfattande intryck att identiteten uppmärksammar tre dimensioner som jag väljer att kalla innehållspräglad identitet, meriteringspräglad identitet respektive ansvarspräglad identitet.

Den förstnämnda dimensionen – innehåll – handlar om i vilket ämne man uppträder som forskare. Ibland preciseras inte identiteten närmar än att man t.ex. säger att man är statsvetare. Ibland fördjupas beskrivningen av den innehållsliga identiteten så att man exempelvis säger att man är statsvetare med inriktning mot politisk partikultur. Ju mer en forskare får tillfälle att prata om sin identitet, desto mer brukar innehållet preciseras.

Den andra dimensionen – meritering – upplever jag som dominerande. Det handlar då om man är doktor, docent eller professor. Ett intressant exempel på meritering som jag hörde en gång är att man är ”docentkompetent”. När jag frågade vad som menas med detta så fick jag svaret att personen ifråga hade publicerat sig i en omfattning som brukar vara tillräckligt för att bli docent, men att en ansökan om att bli docent ännu inte hade framställts. Det här uttrycket tyckte jag var lite väl ”meriteringssjukt”.

Den tredje dimensionen – ansvar – utrycks på flera olika sätt. Forskningsledare, vetenskaplig ledare, föreståndare är vanliga benämningar som tar fasta på ansvar för en viss forskning. Prefekt och avdelningschef är andra benämningar och de anger mer arbetsgivarmässigt ansvar.

Forskningshemvist

Jag väljer att prata om forskningshemvist i innehållslig, finansiell och arbetsgivarmässig mening. Vad jag menar med detta framgår av följande korta berättelse om de sammanhang där jag har verkat.

Under mina år som forskare har jag framför allt ägnat mig åt kommunledningsforskning. Det är min innehållsliga hemvist. Den kan preciseras, men det avstår jag från här. I mitt forskningsarbete har jag haft en och samma dominerande finansiella hemvist, nämligen Centrum för kommunstrategiska studier (CKS) vid Linköpings universitet. Därifrån har jag fått min basfinansiering och den har löpande kompletterats med annan finansiering. Min arbetsgivarhemvist har varierat. I början (från 1997 till hösten 2001) var jag anställd vid den Ekonomiska institutionen vid Linköpings universitet, därefter vara jag under några år (hösten 2001 – 2005) anställd vid Arbetslivsinstitutet. Under de här åtta åren skilde sig de finansiella och arbetsgivarhemvisterna åt. Från 2006 återgick jag till den tjänst som universitetslektor som jag hade vara tjänstledig från vid Linköpings universitet. Då flyttades min tjänst till Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur där CKS hade sin administrativa tillhörighet. På så sätt samlades mina hemvister till stora delar på ett och samma ställe. Viss finansiering skedde från annat håll.

Forskaridentitet och forskningshemvist

Tillbaks till den här textens huvudfråga om hur relationen mellan forskaridentitet och forskningshemvist kan förstås. Jag skall diskutera den med hjälp av följande matris.

 

Identitet/Hemvist Innehållslig hemvist Finansiell hemvist Arbetsgivar-hemvist
Innehållspräglad identitet
Meriteringspräglad identitet
Ansvarspräglad identitet

Jag frågar mig då hur var och en av de tre identitetsdimensionerna påverkas av hemvistförhållandena och jag gör det med mig själv som exempel.

Min innehållsliga identitet som kommunledningsforskare startade när jag var anställd vid den Ekonomiska institutionen vid Linköpings universitet. Jag minns att jag försökte etablera en kommunforskningsmiljö vid denna institution, men det lyckades inte så bra vilket blev en anledning till att jag bytte arbetsgivarhemvist. När jag sedan kom att anställas vid Arbetslivsinstitutet fick jag fortsatt förtroende att kunna ägna mig åt kommunledningsforskning på halvtid med hjälp av finansiering från CKS. Under åren vid Arbetslivsinstitutet stärktes min innehållsmässiga identitet med hjälp av min finansiella hemvist. Den stärktes också av min arbetsgivarhemvist på så sätt att det fanns arbetskamrater vid institutet som ägnade sig åt forskning med innehållslig närhet till den kommunledningsforskning som jag höll på med. Noterbart är att jag under min anställning vid Arbetslivsinstitutet ägnade mig åt att anordna utbildning för kommunledningsaktörer utan att detta hade med institutets arbetslivsinriktning att göra. Det hade bara en koppling till min innehållsliga hemvist knuten till min finansiella hemvist och utbildningen var självfinansierad. När jag sedan återvände till Linköpings universitet och där anställdes vid en institution där CKS administrativt fanns så kom min innehållsliga identitet att präglas än mer av denna miljö. Där fanns det forskare som ägnade sig åt forskning om samhällsutveckling och kultur med innehåll nära det jag höll på med. I den här miljön integrerades alltså mina hemvister, vilket jag upplevde som positivt. Jag lärde mig mycket och trivdes bra.

På så sätt kan hemvisternas påverkan på min innehållsliga identitet beskrivas. Sammantaget kan jag konstatera att den finansiella hemvisten har betytt mycket för min innehållsliga identitetsprägling. Den har också haft stor betydelse för såväl min meriteringsmässiga som min ansvarsmässiga identitetsutveckling. Till följd av att jag hade en stabil långsiktig finansiering kunde jag fritt ägna mig åt att inte bara ta initiativ till forskningsprojekt. Jag kunde också anordna utbildningsaktiviteter. Finansieringshemvisten påverkade alltså positivt mina möjligheter till ansvarsmässig utveckling.

När det sedan gäller meriteringsmässig identitetsutveckling så möjliggjorde finansieringshemvisten att jag kunde doktorera och därefter utnämnas till docent. Att det blev en docentur i tema Samhälle och kultur hade också att göra med att jag hade en arbetsgivarhemvist där det fanns tillgång till en innehållslig hemvist nära min identitetsmässiga hemvist.

Vad finns det då att säga om min berättelse i allmänna ordalag? Jag tycker att jag kan se att det finns några aspekter som möjligen är generaliseringsbara. För det första tänker jag att styrkan hos forskningshemvister har betydelse för identitetspräglande och framför allt då styrkans innehåll. I mitt fall har den finansiella hemvisten styrka bestått i att den var långsiktig och innehöll gott om handlingsutrymme. För det andra påverkades detta styrkeinnehåll min lojalitet till forskningshemvisten vilket i sin tur medverkade till ömsesidig tillit.

När jag nu har använt mig av begreppsapparaten i matrisen ovan upptäcker jag att jag har fått en fördjupad förståelse för min egen identitetsutveckling som forskare och hur det kommer sig att den har blivit som den har blivit. Måhända kan begreppsapparaten medverka till utvecklad förståelse även i andra sammanhang.

I en av debattartiklarna³ om KI-skandalen läser jag mig till att finansieringsomständigheter (satsning på så kallade Strategiska Forskningsområden) har medverkat till meriteringsambitioner (att ett svenskt universitet skulle kunna få en Nobelpristagare) som kom till uttryck i anställning av forskare vars meriteringsbakgrund visade sig stå på lös grund. Jag tycker mig då kunna skönja att begreppen skulle kunna vara användbara. Men jag gör ingen djupare analys av detta.

När jag läser Ylva Hasselbergs bok Vetenskap som arbete, normer och arbetsorganisation i den kommodifierade vetenskapen (Gidlunds 2012) blir jag än mer nyfiken på att uppdaga kontextuella omständigheters betydelse för forskning och forskaridentiteter. Jag får se vad jag gör av denna nyfikenhet.

 

NOTER

¹Jag har framför allt läst de artiklar som har publicerats i Dagens Nyheter under februari, mars och april (se www.dn.se/kultur)

² Det finns en hel del skrivet om de här båda begreppen i beteendevetenskaplig liksom i organisationsteoretisk litteratur. Själv har jag mest använt mig av tänkande hämtat från den del av organisationsteorin som kallas för (ny)institutionell teori. Se exempelvis antologin Organisationer, ledning och processer (Mats Alvesson och Stefan Svenningsson (red.) Studentlitteratur 2012) eller The SAGE Handbook of Organizational Institutionalism (Royston Greenwood, Christine Oliver, Kerstin Sahlin and Roy Suddaby (ed.) Sage Publications 2008).

³ Debattartikeln heter ”Leijoborgs reformer banade väg för katastrofen”. Den skrevs av professorerna Arvid Carlsson, Elias Eriksson och Kristoffer Hellstrand och publicerades i DN den 18 februari 2016.